Att konstant sova ca 4 timmar varje natt och aldrig någonsin känna sig klar med något sliter på både kropp och knopp. Jag får ofta höra ”Skulle jag sova lika lite som du skulle jag vara som en zombie”. Jo, det är ju lite det jag är dåra…
Och nej, det blir inte så automatiskt om man börjar på KTH. Tro det eller ej men vi har också perioder (läs: korta nanosekunder) av frihet. Haha, nerå, men det där går lite upp och ner.
Hursomhelst, det var inte riktigt vad jag tänkte prata om. Jag tänkte vara liiite mer egocentrisk… Och jag ska citera mig själv rakt av: ”Jag hatar mitt liv just nu. Jag bara springer igenom det och gör alla måsten och det känns som att livet ligger någonstans därborta bakom mig och flämtar för att det inte orkar springa längre…”.
Idag fick jag bara nog. Efter min sista lektion, där vi för övrigt tittade på sorgliga ”The boy in the striped pajamas” och jag började drömma mig bort till mammas ömma famn, så kopplade jag bort världen och gick direkt ner till vattnet. Där skulle jag kunna sitta för alltid och bara lyssna på vågorna och iaktta allt som händer runt omkring. Bara pausa och titta på för en stund…
From A Stjärna with Love 